"Skriftlighetskravet" kan uppfyllas genom villkor med prorogationsklausul

Den 27 februari 2014 meddelade Högsta domstolen dom i ett mål^[1] där käranden argumenterade för internationell behörighet baserat på reglerna för tvister om enskilda anställningsavtal i kapitel 5 i 2007 års Luganokonvention. Högsta domstolen fann att det förelåg ett individuellt anställningsavtal enligt artikel 18 i Luganokonventionen.

Käranden hävdade att han hade arbetat för svaranden nästan uteslutande i Österrike under den relevanta perioden (internationell jurisdiktion baseras på den plats där en anställd senast regelbundet arbetade). Därigenom avvek han från de faktiska omständigheter som konstaterats av underinstansen (och som Högsta domstolen är bunden av), enligt vilka han under den aktuella perioden huvudsakligen hade arbetat i Bulgarien och Tyskland.

Högsta domstolen kan avvika från de faktiska omständigheter som en domstol i första instans har konstaterat endast om domstolen i första instans endast har använt sig av handlingar eller tillåten indirekt bevisning. I detta fall grundade sig de fakta som ifrågasattes i överklagandet på direkta vittnesmål från den klagande och ett vittne och domstolen kunde därför inte avvika från dem.

Vidare kunde käranden inte grunda sin framställning på en prorogationsklausul som tolkats enligt artikel 21 i Luganokonventionen eftersom skriftlighetskravet i artikel 23.1 a inte var uppfyllt. Även om detta krav också kan uppfyllas genom hänvisning till villkor som innehåller en prorogationsklausul, krävs det i fall som detta enligt EU-domstolens och Högsta domstolens fasta rättspraxis att avtalstexten uttryckligen hänvisar till villkoren^[2]. Det var ostridigt att parterna inte hade ingått ett skriftligt avtal, och därför hade skriftlighetskravet inte uppfyllts.