logoIlo

Offentliggörande av räkenskaper i enlighet med artikel XLII i civilprocesslagen

Författare: Klaus Oblin

Enligt artikel XLII i civilprocesslagen har varje part som har ett materiellt krav på information mot en annan part (som den stämmer för att få sin prestation) ett krav på att få tillgång till räkenskaper för att lindra allvarliga problem med att kvantifiera det materiella kravet, om räkenskaperna skulle kunna vara till hjälp för käranden och om svaranden rimligen kan förväntas tillhandahålla dem.

I det första fallet av tillämpning av artikel XLII som Högsta domstolen har behandlat, tolkades artikeln inte expansivt och upprättade inte ett nytt materiellt krav på information om tillgångar, utlämnande av konton eller annan information. Snarare höll den en skyldighet som redan fanns enligt civilrätten. En sådan skyldighet kan också härledas från privata avtal mellan parter, om den ena parten kan ursäktas för att den inte känner till tillgångarnas existens eller omfattning och om den andra parten kan tillhandahålla denna information utan stora ansträngningar och om det är rimligt att tillhandahålla sådan information.

I ett avtalsförhållande finns det en skyldighet att lämna ut räkenskaper. Detta gäller särskilt i fall där avtalstypen leder till en situation där käranden kan förlåtas för att han eller hon inte känner till förekomsten och omfattningen av tillgångarna, och där svaranden lätt skulle kunna tillhandahålla sådan information och rimligen förväntas göra det.

Varje part som har ett materiellt krav på information mot en annan part (som den stämmer på grund av prestation) har ett krav på utlämnande av räkenskaper. En fordran enligt artikel XLII är inte en subsidiär fordran, utan är generellt sett öppen för varje part som har problem med att kvantifiera en fordran på prestation mot en annan part som måste lämna information på grundval av materiell rätt.

Överklagandenämnden använde sig av följande rättspraxis: i den mån svaranden bestred kärandens krav på utlämnande av konton, vilket beviljades av de lägre instanserna, avvek detta från de fastställda sakförhållandena. Som en följd av detta skulle det avtal som låg till grund för kärandens krav på provision (fas 2 av bevattningsprojektet) ha avslutats under avtalets löptid om svaranden inte olagligt hade sagt upp konsultkontraktet med käranden.

Därför skulle kravet på provision ha förfallit till betalning före löptidens slut om kontraktet hade fullgjorts som ursprungligen planerat. Vidare konstaterades det att käranden skulle ha fortsatt sin verksamhet om det inte hade varit för den olagliga uppsägningen, och därför var det inte kärandens fel att det inte fanns något stöd för det efterföljande kontraktet.

Domstolen använde det hypotetiska händelseförloppet för att tolka huvudkravet, som låg till grund för kravet på redovisningsskyldighet, och biföll därför kravet på provision. Appellationsdomstolen hade inte gjort fel när den kom fram till sitt beslut och behövde inte korrigeras av Högsta domstolen för att domstolsavgöranden ska vara förutsägbara. När det gäller de avtalsmässiga överenskommelserna mellan parterna (tjänster som ska tillhandahållas av käranden och skyldigheten att betala provision på grundval av framgång och avgifter som genereras enligt avtalet) var det inte nödvändigt med något krav som grundade sig på lagen om handelsagenter.