Vem är behörig? Österrikisk domstol prövar tillhandahållande av tjänster enligt EU-rätten
Författare: Klaus Oblin
Den 30 juli 2013 avgjorde Högsta domstolen följande(1) att i beslut med internationell behörighet måste begreppet "tjänster" tolkas med hjälp av EU-rätten i sin helhet, på så sätt att det omfattar alla avtal som omfattar uppnåendet av ett visst sakligt resultat mot betalning. För avgränsning i förhållande till anställningsavtal får de inte omfatta en förpliktelse där själva utförandet av verksamheten är föremål för avtalet.
Rättslig ram
Artikel 5.1 i EU:s Bryssel I-förordning (44/2001) ska tolkas öppet och kräver avgränsning endast för avtal som rör särskilda frågor (t.ex. försäkrings-, konsument- eller anställningsavtal). Den europeiska juridiska termen för avtal om tjänster omfattar tjänsteavtal, agentavtal, avtal med handelsagenter och mäklare, franchise- och distributionsavtal, blandade avtal och andra, så länge de innehåller det väsentliga inslaget av en verksamhet.
Platsen för prestationen, som enligt artikel 5.1 b i förordningen fastställer behörigheten, måste fastställas självständigt och med hjälp av faktiska och inte rättsliga kriterier.
Beslut
Klaganden hade hävdat att svaranden hade accepterat skyldigheten att inrätta en distributionsorganisation och utföra olika andra uppgifter. Med utgångspunkt i detta ansåg High Court att de lägre domstolarna hade haft rätt när de klassificerade den monetära fordran enligt detta avtal som en fordran som hade uppkommit genom ett tjänsteavtal i den mening som avses i artikel 5.1 b i förordningen.
Domstolen hävdade att platsen för fullgörandet är den enda anknytande faktorn för alla krav som härrör från ett köp- eller tjänsteavtal, och därmed även för alla sekundära avtalsrättsliga krav. Behörighet bestäms på grundval av informationen i klagomålet, såvida inte domstolen redan är medveten om att denna information är felaktig. Det har ingen betydelse att föremålet för stämningen inte var den huvudsakliga avtalsförpliktelsen eller ett skadeståndskrav (vilket hade yrkats i förfarandet för betalningsföreläggandet), utan återbetalning av saldot på det löpande kontot som hade kvarstått hos svaranden. Domstolen hävdade att den europeiska lagstiftaren hade avsett att det autonoma fastställandet av platsen för fullgörandet skulle koncentrera behörigheten för alla avtalstvister till en enda plats och skapa en enda behörig domstol för alla tvister som uppstod i samband med samma avtal.
Kommentar
Begreppet "tjänster" ska tolkas så att det omfattar alla avtal som avser att uppnå ett visst resultat, till skillnad från enbart utförandet av en aktivitet, som i ett anställningsavtal.