Högsta domstolens inställning till tillämpligheten av avtal om domstols behörighet
Författare: Klaus Oblin
Högsta domstolen beslutade nyligen att eftersom det inte råder någon tvekan om att EU:s Bryssel I-förordning är tillämplig, måste verkan av ett avtal om domstols behörighet avgöras på grundval av artikel 23 i förordningen (numera artikel 25 i EU:s Bryssel Ia-förordning).(1)
Översikt
Enligt artikel 23 ska uttrycket "avtal om domstols behörighet" tolkas självständigt och definieras som ett uttryckligt avtal mellan parterna som fastställer domstols behörighet. Om det finns ett sådant avtal måste behörigheten avgöras utifrån de särskilda omständigheterna.
Sådana avtal, som betraktas som oumbärliga enligt artikel 23, måste i allmänhet bevisas av de parter som vill åberopa dem för att fastställa behörighet - vilket var fallet för käranden i det aktuella fallet.
I artikel 23.1 fastställs minimikrav för avtalsöverenskommelser. Dessa formella krav är inte bevisregler, utan snarare förutsättningar för att ett avtal ska vara giltigt. Kraven syftar framför allt till att säkerställa att avtal som ger behörighet inte blir en del av avtalet utan att alla parter känner till det. Avtalet måste därför uttryckligen visa att varje part har samtyckt till avtalet. Vidare måste det uttryckligen framgå att parterna har samtyckt till en klausul som avviker från de allmänna reglerna om behörighet. Dessa krav måste tolkas snävt.
Högsta domstolens dom
I det aktuella fallet var Högsta domstolen först tvungen att ta ställning till om de formella kraven i artikel 23.1 var uppfyllda. Appellationsdomstolen hade tidigare funnit att de inte hade varit det.
Enligt artikel 23.1 a ska en avsiktsförklaring lämnas skriftligen - antingen i form av en enda handling som undertecknats av alla parter eller i separata handlingar. Detta krav kan uppfyllas genom att hänvisa till villkor som omfattar avtalet om domstols behörighet om en sådan hänvisning uttryckligen görs i avtalet. Om avtalet ingås genom olika dokument för erbjudande och acceptans behöver erbjudandet endast hänvisa till de villkor som innehåller avtalet om domstols behörighet om den andra parten:
- kan följa upp detta med rimlig noggrannhet, och
- faktiskt tar emot villkoren.
I det aktuella fallet lämnade käranden in fem enskilda beställningar. De försäljningsförhandlingar som föregick beställningarna avslutades med en sammanfattning av förhandlingsresultatet, där leverans-, betalnings- och förpackningsvillkoren samt beloppet per transportör angavs. Kärandens villkor, inklusive avtalet om domstols behörighet, nämndes inte i denna process.
Enligt Högsta domstolen accepterade svarandens anställde (en kundtjänstrepresentant som inte var inblandad i de föregående försäljningsförhandlingarna) inte bara beställningen från den 5 augusti 2011 - vilket framgår av det e-postmeddelande som klaganden lämnat - utan svarade också direkt på den genom att förmedla ett nytt erbjudande. I den efterföljande korrespondensen och på direkta frågor från kärandens försäkringsbolag förklarade den anställde att detta var ett standardförfarande.
På grundval av denna information fann Högsta domstolen att formkravet i artikel 23.1 a inte var uppfyllt.
Högsta domstolen bekräftade appellationsdomstolens beslut av den 18 november 2011. Enligt appellationsdomstolens slutsats:
- svaranden, på grundval av en normal nivå av omsorgsfullhet, inte kunde förväntas anta att en hänvisning till avtalet om att meddela dom skulle finnas i kärandens inköpsvillkor, och
- svaranden inte hade någon skyldighet att följa upp ärendet.
Svaranden bekräftade visserligen att han hade mottagit beställningen, men följde inte det formulär för godkännande som klaganden hade föreskrivit. Enligt Högsta domstolen gjorde appellationsdomstolen rätt när den beslutade att med hänsyn till alla omständigheter - liksom till avsikten bakom artikel 23 (dvs. att undvika att avtal som ger behörighet glider in i ett avtal utan att det märks) - var avtalet mellan parterna inte tillräckligt klart och tydligt.
Högsta domstolen bekräftade också appellationsdomstolens slutsats att det inte fanns tillräckliga bevis för att fastställa en praxis, med tanke på att:
- det låga antalet affärstransaktioner som föregick de omtvistade besluten (för vilka det inte gick att fastställa ett identiskt tillvägagångssätt - svaranden hade t.ex. inte lämnat något skriftligt svar på det andra beslutet, daterat den 17 november 2010), och
- det faktum att affärsförhållandet bara hade funnits i ett och ett halvt år.
Med "praxis" i den mening som avses i artikel 23.1 b i Bryssel I-förordningen avses en praxis som regelbundet tillämpas mellan de specifika parterna.
Det formella alternativet i artikel 23.1 c i EU:s Bryssel I-förordning kräver fortfarande ett avtal mellan parterna, men det förutsätter att detta finns om:
“Ett sådant avtal om domstols behörighet skall vara ... i en form som överensstämmer med en sedvänja som parterna är eller borde ha varit medvetna om och som i sådan handel är allmänt känd för och regelbundet iakttas av parter till avtal av den typ som berörs i den särskilda handel som berörs.”
Bevisbördan ligger hos den part som vill åberopa avtalet.
I det aktuella fallet hävdade käranden att den internationella kemikalieindustrin anser att det är tillräckligt att inkludera avtal om domstolsbehörighet i de villkor som det hänvisas till i beställningar, snarare än att inkludera en klausul som gör det. Enligt Högsta domstolen motsvarar detta visserligen den ovan nämnda principen, men det fastställer inte ett särskilt handelsbruk. Vidare har käranden inte nämnt något om svarandens kunskap eller krav på kunskap.
Kommentar
Kravet på att avtal som ger behörighet ska vara skriftliga kan uppfyllas genom att hänvisa till villkor som innehåller ett sådant avtal om en sådan hänvisning uttryckligen ingår i avtalet. Om avtalet ingås med hjälp av olika dokument för erbjudande och acceptans räcker det dock att det i erbjudandet hänvisas till de villkor som innehåller avtalet om domstols behörighet, så länge som den andra parten kan följa upp detta med hjälp av vanlig omsorg och faktiskt får villkoren.
Slutnoter
"Ett sådant avtal om domstols behörighet skall vara ... i en form som överensstämmer med ett bruk som parterna är eller borde ha varit medvetna om och som i sådan handel är allmänt känt för och regelbundet iakttas av parter till avtal av den typ som berörs i den särskilda handel som berörs."
Bevisbördan ligger hos den part som vill åberopa avtalet.
I det aktuella fallet hävdade käranden att den internationella kemikalieindustrin anser att det är tillräckligt att inkludera avtal som ger behörighet i de villkor som avses i beställningarna, snarare än att inkludera en klausul som gör det. Enligt Högsta domstolen motsvarar detta visserligen den ovannämnda principen, men det utgör inte ett särskilt handelsbruk. Vidare har klaganden inte nämnt något om svarandens kunskap eller krav på kunskap.
Kommentar
Kravet på att skriftliga avtal om domstols behörighet ska anges kan uppfyllas genom att hänvisa till villkor som innehåller ett sådant avtal om en sådan hänvisning uttryckligen ingår i avtalet. Om avtalet ingås genom olika dokument om anbud och acceptans räcker det dock att anbudet hänvisar till de villkor som innehåller avtalet om domstols behörighet, så länge som den andra parten kan följa upp detta med hjälp av den normala kontrollen och faktiskt får villkoren.
Slutnoter
(1) Högsta domstolen, 24 januari 2018, mål 7 Ob 183/17p.