Internationella advokatsamfundets logotyp

Österrikiska Högsta domstolens beslut i OGH 18 OCg 9/19a: Begäran om att upphäva en skiljedom med hänvisning till österrikisk ordre public avslås

Författare: Rouzbeh Moradi

Introduktion

Den 15 januari 2020 prövade Österrikes högsta domstol om en slutlig skiljedom i sak strider mot österrikisk allmän ordning (mål: OGH 18 OCg 9/19a). Det underliggande skiljeförfarandet genomfördes enligt reglerna för Vienna International Arbitral Centre (VIAC) med säte i Wien. Svaranden fick inte gehör för tribunalens skiljedom av den 17 maj 2019 (mål: AZ SCH-5533) och försökte ogiltigförklara skiljedomen genom att begära att Österrikes högsta domstol skulle upphäva den på två separata grunder, nämligen: (1) en kränkning av dess rätt att bli hörd och (2) ett brott mot formell österrikisk offentlig ordning.

Fakta

Svarandens påstående om att den underliggande VIAC skiljedomen var bristfällig grundade sig på att bevismaterial inte hade inkluderats och att en planerad muntlig förhandling om sakfrågan hade ställts in.

Vid ett konferenssamtal den 17 september 2018 hade parterna kommit överens om att hålla en muntlig förhandling mellan den 7 och 10 januari 2019 med vittnen närvarande. Konferenssamtalet utgjorde den överenskomna tidsplanen för förfarandet och lade grunden för skiljedomstolens första processorder. Svaranden (den "kärande" i förfarandet i Högsta domstolen) namngav två vittnen den 4 oktober 2018 men lämnade inte in sina skriftliga vittnesmål. Inlämnande av en skriftlig vittnesförklaring var - i enlighet med den första processordningen - en förutsättning för att höra potentiella vittnen vid en muntlig förhandling. Skiljedomstolen informerade parterna den 19 oktober 2018 om att den skulle hålla en tvådagarsförhandling inom den överenskomna tidsramen och meddelade därefter den 3 december 2018 att förhandlingen skulle äga rum den 9 och 10 januari 2019. Den 14 december 2018 meddelade svaranden att den inte skulle kunna närvara vid förhandlingen på grund av andra affärsförpliktelser och begärde därför att förhandlingen skulle flyttas. Den 15 december 2018 avslog skiljedomstolen svarandens begäran om att skjuta upp förhandlingen med motiveringen att svarandens begäran hade lämnats in "för sent". I ett e-postmeddelande av den 21 december 2018 begärde svaranden återigen att förhandlingen skulle skjutas upp så att dess vittnen skulle kunna höras.

Den 2 januari 2019 beslutade skiljedomstolen att ställa in den förhandling som var planerad till den 9 och 10 januari 2019 och att avgöra målet i sak på grundval av de tidigare inlämnade skriftliga inlagorna. I detta avseende ansåg skiljedomstolen att en förhandling var onödig eftersom svaranden inte hade lämnat in några skriftliga vittnesmål och dessutom hade vägrat att infinna sig på det överenskomna datumet. Skiljedomstolen utfärdade därefter sin skiljedom den 17 maj 2019 utan att genomföra en muntlig förhandling.

Klaganden begärde att få skadeståndet ogiltigförklarat och åberopade 611 § Paras. 2 (2) och (5) i den österrikiska civilprocesslagen (Zivilprozessordnung' eller 'ZPO) genom att hävda att dess rätt att bli hörd och formell österrikisk allmän ordning har kränkts.

Beslut

Högsta domstolen avvisade kravet och ansåg att det inte fanns någon överträdelse av österrikisk allmän ordning på grundval av de fakta som klaganden presenterade. Domstolen konstaterade att grunderna för ogiltigförklaring endast är uppfyllda om de grundläggande värdena i det österrikiska rättssystemet, inklusive principerna om ett ordnat förfarande, har kränkts. I detta avseende är det avgörande resultatet av skiljedomen och inte skiljedomstolens resonemang. I sitt beslut beaktade domstolen två punkter: (1) inställandet av förhandlingen och (2) underlåtenheten att ta med bevis/vittnen.

När det gäller utfrågningen bekräftade domstolen på nytt fast rättspraxis och ansåg att endast en fullständig avsaknad av skiljeförfarande utgör en kränkning av rätten att bli hörd[1]. Det datum som skiljedomstolen fastställde låg inom den tidsram som parterna kommit överens om, och båda parter hade tillräckligt med tid för att invända mot planeringen av förhandlingen. Med hänvisning till de faktiska omständigheterna i fråga ansåg domstolen att skiljedomstolens beslut att avslå kärandens begäran om att skjuta upp och därefter ställa in förhandlingen inte stred mot de grundläggande principerna i den österrikiska processrätten och rätten att bli hörd enligt 611 § 2 mom. 2 punkten ZPO.

När det gäller att vittnena inte hade tagits med hänvisade domstolen återigen till fast rättspraxis och konstaterade att det faktum att begärda bevis inte tagits med i sig inte leder till att en skiljedom ogiltigförklaras.[2] De grundläggande värdena i processrätten skulle ha åsidosatts endast om skiljedomstolen hade agerat godtyckligt. Domstolen ansåg vidare att det på grund av avsaknaden av skriftliga vittnesmål var rimligt för skiljedomstolen att anta att vittnesbevisning inte skulle läggas fram, och att skiljedomstolen därmed inte handlade godtyckligt när den fastställde att en muntlig förhandling var onödig.

Domstolen hänvisade dock till § 598 ZPO där det står att: '[u]nder parterna inte har kommit överens om annat ska skiljedomstolen besluta om muntliga förhandlingar ska hållas eller om förfarandet ska ske skriftligen. Om parterna inte har uteslutit muntlig förhandling ska skiljedomstolen hålla en sådan förhandling i ett lämpligt skede av förfarandet om en part begär det.'[3] Med andra ord, eftersom en muntlig förhandling inte uttryckligen uteslutits av parterna och eftersom käranden faktiskt lämnade in en begäran om muntlig förhandling, borde skiljedomstolen i teorin ha hållit en muntlig förhandling. I detta avseende erinrade domstolen också om ett tidigare beslut för att bekräfta att en underlåtenhet att hålla en muntlig förhandling kan betraktas som en överträdelse av grundläggande österrikisk processrätt som leder till att en skiljedom ogiltigförklaras[4].

Domstolen ansåg dock att en överträdelse av principen i § 598 ZPO i detta fall endast innebar en "vanlig" och inte en "obligatorisk" överträdelse av den formella österrikiska rättsordningen, vilket krävs för att upphäva en dom. Avgörande för denna bedömning var det faktum att kärandens begäran om en muntlig förhandling lämnades in efter den överenskomna tidsfristen för förfarandet. Intressant nog noterade domstolen att enligt österrikisk processrätt, om en statlig domstol skulle ställas inför samma faktiska omständigheter, skulle den respektive statliga domstolen däremot vara skyldig att hålla en muntlig förhandling, även om den ansåg att en sådan förhandling var onödig.

Sammanfattningsvis ansåg Högsta domstolen att skiljedomen inte kränkte svarandens rätt att bli hörd (§ 611.2.2 ZPO) eller grundläggande värderingar i det österrikiska rättssystemet (§ 611.2.5 ZPO) och avslog därmed kärandens begäran om att upphäva skiljedomen.

Kommentar

Högsta domstolen har återigen fastställt att undantaget för allmän ordning endast får användas i de mest extraordinära fallen. Detta beslut från Högsta domstolen lägger ytterligare till den långa listan över fall där en begäran om att upphäva en skiljedom har avslagits, och fungerar som en påminnelse om den österrikiska Högsta domstolens höga tröskel för att fastställa potentiella överträdelser av den österrikiska allmänna ordningen.

Intressant i det här fallet är dock Österrikes högsta domstols tillvägagångssätt när det gäller att bedöma en skiljedomstols agerande jämfört med en statlig domstols agerande. Som nämnts fann Högsta domstolen att om de faktiska omständigheterna i detta fall hade tillämpats på ett statligt förfarande skulle ett brott mot den österrikiska allmänna ordningen ha skett. Det kan därför hävdas att Högsta domstolens beslut i detta avseende var motsägelsefullt samtidigt som det väcker frågan om och i vilken utsträckning skiljedomstolars och statliga domstolars uppförande bör bedömas enligt samma normer.


[1]Österrikiska högsta domstolens mål OGH 18 OCg 3/16i.

[2]Österrikiska högsta domstolens mål OGH 18 OCg 2/16t.

[3]§ 598 ZPO.

[4]Österrikiska högsta domstolens mål OGH 7 Ob 111/10i.